Gullspångslaxen
I Vänern förekommer både lax och öring. Laxen känns bland annat igen på den mer insvängda stjärtfenan och avsaknaden av fläckar under sidolinjen. Öringen har kraftigare stjärtspole och ofta fläckar under sidolinjen. I vardagslag kallas både lax och öring från Vänern, "Vänerlax". I själva verket rör det sig alltså om två olika arter.

Lax

Öring Illustrationer Thommy Gustavsson ©

Insjölevande stammar av lax förekommer idag endast på några få ställen i Europa och Nordamerika. Flera av de insjölevande laxstammarna har påverkats av vattenkraftsutbyggnad och finns idag kvar endast genom odling. De kvarvarande stammarna i Vänern, Klarälvslaxen och Gullspångslaxen uppstod för ca 8000 år sedan då Vänern genom landhöjningen avsnördes från havet. Genom utbyggnaden av vattenkraften i Gullspångsälven har laxens- och öringens lekmöjligheter begränsats, men aldrig utplånats helt. Idag utgör det vilda beståndet mindre än 1 procent av Vänerns laxar.

Gullspångslaxen är den mest skyddsvärda och också den mest sårbara av stammarna. Den går inte säkert att skilja från Klarälvslaxen genom utseendet, men kännetecknas bland annat av att den växer snabbt och kan bli storvuxen. Också Gullspångsöringen har ett stort bevarandevärde inte minst från fiskevårdssynpunkt

Läget för vildlaxen

	Lekområden Kraftutbyggnaden i Gullspångsälven har inneburit att laxens och öringens lek- och uppväxtområden begränsats. Idag förekommer lek huvudsakligen i Lilla och Stora Åråsforsarna som är belägna omdedelbart uppströms mynningen av älven (se karta). Uppskattningsvis finns numera ca 5 ha lek- och uppväxtområden i älven. Nedan: St. Åråsforsen